Kappelshamn

Längs väg 149, nästan mitt emot den ena vägen till Hangvar, ligger ett område med fornlämningar. Där finns 125 synliga gravar från järnåldern i ganska bra skick. De största har fortfarande en mittgrop med delar av en kista eller kisthäll. Här finns också fem husgrunder från tiden runt Kristi födelse.

Ur CGG Hilfelings gotländska resor 1800 och 1801: ”På höjderne i skogen besågs ett ställe kallat Kassle brände. Här funnos flere medelmåttige stenrör och stenkistor av kalkstenshällar, ofta öppnade samt sådane små kvadratformige gravar som ovanför Hall äro nämnde, varuti urner, aska och ben funnits.”

Här blommar orkidéer på försommaren och platsen är som en trivsam oas mitt i skogen. Ta gärna en cykeltur hit från Kappelshamn! (Ja, du kan ta bilen också, men parkeringen är väldigt liten).

Kyrkan är byggd ganska enhetligt från mitten av 1200-talet. Dopfunten är från omkring 1250. Predikstolens korg är från 1633 och altaruppsatsen från 1684. Kyrkan saknar målningar, men det kan finnas sådan under putslagret.

Det här reservatet går från Ihreviken till västra sidan av Kappelshamnsviken. Arealen är 871 hektar. Kuststräckan är närmare 25 kilometer.

Till största delen består reservatet av tallskog som växer i ett tunt jordtäcke på hällen. Vid Verkmyr och Stigmyr är det större öppna områden med hällmark. Längs havet är det klintkust och stenstrand. Häftings klint är 30 meter hög och strax därefter delar den sig i två avsatser varav den ena fortsätter längs stranden och den andra viker av inåt land. Vid Hallshuk når klinten på nytt en höjd av 25 meter.

I reservatet växer orkidéer som röd skogslilja, salepsrot, alpnycklar, sumpnycklar och gulyxne men också strandkål, brun ögontröst (i källkärren), svärdskrissla och gotlandssolvända. Här finns flera våtmarker med ag och olika sorters starr. De mindre våtmarkerna torkar ut på sommaren. Nedanför klintarna där vatten rinner ut finns källkärr och kallfuktängar med rik växtlighet.

Källkärr är en liten våtmark som bildas där kalkrikt grundvatten tränger upp och blir till en källa. Vid Vitärtskällan är flödet så starkt att vattnet bildar en bäck som vindlar sig ner mot Kappelshamnsvikens östra strand. Vattnet kommer från marklager som ligger djupt och därför fryser det sällan under vintern. Gotland är det län som har flest källkärr i landet.

Här växer axag, olika starrsorter, blodrot, ängsvädd, vildlin, kärrlilja, klöverärt och majviva, de två insektsätande arterna tätört och storsileshår samt orkidéer som brudsporre, luktsporre, kärrknipprot, flugblomster, ängsnycklar och sumpnycklar. Ganska speciellt för Vitärtskällan är förekomsten av trubbtåg, källnate och brun ögontröst.

Är du intresserad av växter är vår och försommar den bästa tiden på Gotland, men i sommarvärmen kan det om inte annat vara uppfriskande och rofyllt att besöka Vitärtskällan. Gummistövlar är ett tips!

Kyrkan uppfördes innan 1250. Här finns medeltida kalkmålningar från 1200-talet, samt från 1300- och 1600-talet. Det finns målningar av dekor- och ornamenttyp, men också elegant målade livsträd och figurer. Här finns också en stor framställning av S:t Mikael som själavägare och en Marie kröningsscen. Vid korportalen finns en väggmålning som visar två män som knäböjer för den korsfäste.

Ett typiskt exempel på ett gotländsk änge, som är en plats för både samkväm, arbeta och vila.

När vitsippan blommar fagar, eller ”städar” man änget. I slutet av högsommaren är det slåtter. Man skördar gräs och örter till hö och förr i tiden tog man även löv till foder. I övrigt tog man också till vara ved, virke, nötter, ekollon och äpplen.

Under 1600-talet var fisket vid Hallshuk omfattande och när Gotland blev svenskt 1645 skänkte drottning Kristina kapellet till fiskarna. Under en period har kapellet stått som ruin, men 1933 reparerade man murarna och byggde det höga spånklädda valmtaket. Kapellet har ett enkelt och fridsamt utförande. Predikstolen tillverkades för Fårö kyrka 1601 och den medeltida altartavlan kommer ursprungligen till Elinghems kyrka. Klockstapeln är från senare år.

Idag är kapellet öppet för besökare och ibland håller man gudstjänst eller konserter här. Kapellet används också vid dop och bröllop.

En bit längre ut på andra sidan Kappelshamnsviken ligger Bläse där man idag har museum och kulturcentrum. Här kan man gå in i de gamla byggnaderna och se utställningen om stenindustrin och Georg Mobergs träskulpturer.

Här går också det gamla stentåget Bläse-kalkbrottet t.o.r.

Muséet och caféet har främst öppet sommartid, under lågsäsong vid särskilda evenemang som julmarknad och Valborg.

Frågor? Besök www.blase.se

Ute på yttersta kanten med en oskyddad liten fiskehamn och det stora Hallshuksberget bredvid klänger några fiskebodar på den branta sluttningen. Hit åker man gärna med utflyktskorg för att njuta av solnedgången eller med ryggsäck och stadiga kängor för att vandra längs stranden till Kappelshamn. du kan bada, men du måste ha stor respekt för vädret. Vid Hallshuk blir havet livsfarligt när vindarna och undervattensströmmarna kommer loss.

Idag är Hallshuk en plats för sommardrömmar och sommarhus, men här bor också människor som trotsar vädret året runt. Hallshuk har varit en av de mest lönande fiskeplatserna på Gotland. Hit kom förutom traktens bönder, även fiskare från Visby, Västergarn och Gnisvärd. De fiskade strömming och torsk på vintern och flundror på sommaren. I perioder från 1600-1906 var det rikligt med fisk. Under fiskesäsongerna bodde man i eldbodar nedanför klintkanten.

De bodar du ser idag är redskapsbodar från senare tid. 1927 byggdes den nuvarande fiskehamnen med pirarmar ut i vattnet. Bakom bodarna ligger den gamla gistgarden där man torkar garnen (näten).

Reservatet består av en ca 1,5 km lång och 150 m bred strandremsa längs den östra sidan av Kappelshamnsviken. Här ligger stenarna tätt packade i vallar och stranden är vidsträckt men tämligen trädlös. Den storslagna Kappelshamnsviken glittrar i bakgrunden. Det ger en nästan overklig känsla, lite månlandskap kanske? Man kan undra varför alla envisas med att åka till Fårö, när en del av stämningen lika väl kan upplevas här…

Ovanför stranden växer en torr och mager tallskog med marken täckt av lavar, mossor och mjölon. Bland det som vid första anblicken ser ut som bara sten, upptäcker ögat tulkört, gulmåra, gråfibbla, gul fetknopp, strandglim, backtmjan och spåtistel. På en del ställen färgas stenarna röda av alger och lavar.

Den som söker kan också lätt hitta fossil här. Ta gärna upp och titta på dem, men lägg sedan tillbaka!

Här häckar strandskata, större strandpipare, fiskmås och silvertärna.